.

Tjena. Ibland förlorar man ju fan förståndet alltså. Man är så knäpp i den här åldern. Alla dagar e olika och varje dag byter man förstånd typ. Ena dagen är man så jäävla glad, allt bara rullar. Dagen efter har man ångest över vad som helst, och i de flesta tjejers fall: EN KILLE. Så jävla dumt. Varför låter vi oss påverkas så jävla mycket om vad nån jävla snubbe säger vill gör eller inte säger eller gör. Shit så jävla patetiskt. Vi är väl egna människor en egen individ som inte behöver en jäkla killes medkännande i allt vi gör för att klara oss.
Endå sitter jag där själv minst varannan vecka.
Så jävla idiotiskt. När man är ledsen över en kille som ej vill vara med en eller bara utnyttjat en eller någorlunda sån anledning, varför tänker man inte att om nån vecka är det nån annan jag pratar med och tycker e så jävla bra och snygg. Asså exakt alla mina vänner o jag det här är typ vårat hetaste samtalsämne. Va killar gör säger inte gör inte säger som sagt. Killar killar. Varför hakar vi upp oss så jäääävla mycket.
De där är ju ioförsig inte mitt problem.
Mitt problem e att jag alltid springer iväg, flyr, gömmer mig.
Träffat flera killar i mitt unga lilla liv, två har det vart seriöst med och låt oss säga de andra, i en historiskt syn(haha) har jag hängt med i kanske 1-2 månader. Allt e så jävla bra blabla. Sen blir det "jag gillar dig" "vart står vi" "jag är kär" Lala snacket. Seriösa snacket. Då får jag psykos, slutar höra av mig, är nervös och bara damp. Blir drygare o drygare mot personen tiss den fattar vinkeln. För att jag är RÄDD. Att det ska bli något stort, som i slutändan kan fucka upp mig så jävla mycket att jag aldrig kommer över den personen. Liksom va fan, min första kärlek, alla som läser min blogg borde ju veta att det är johan. Han tog det mig typ 13 månader att komma över. Var dom månaderna sköna eller? NEJ. Värsta tiden i mitt liv typ. Hela hjärtat var i tusen delar och varje dag utan honom kändes som en evighet i tomrum. Jag bara hade en svart grop i magen, o så jävla mycket annat dåligt hände under hela tiden så jag bara grävde ner mig i mer skit. Liksom, vem FAAAAAAN vill må så?
Men vem vill inte va kär o ha kärlek? En underbaring som man kan va sig själv med, ha roligt, skratta, bli glad, fyllas av fjärilar i magen, asså allt? Är de värt att riskera 13 månaders själv rehab för att va lycklig en liten stund i den här åldern.
I do not know. Och va nån än säger om detta, vad jag än tänker ut kommer de alltid kännas såhär säkert.
Ja venne, jag är 18 år, snart vuxen. Håller fortfarande på att fundera ut livet, fundera ut vem jag är och min självkänsla / självförtroende jobbas det fortfarande på. Jag är liksom en puppa typ. Om några år blir jag fjärilen som flyger ut ur boet och kanske då har jag svaret på mina frågor men kanske inte, vad fan vet jag.
Men allt detta är bara blad i min bok, som jag någon dag vänder. Min bok är inte klar för 5 öre. Har gjort 20% av vad jag kommer vara med om i min bok. Alla personer som funnits i min närvaro enda sen jag föddes har antingen skrivits klart om eller så är dom fortfarande med i min bok. Endels tid tar slut, endel försvinner och endel stannar kvar. Shit jag undrar asså hur ser mitt liv ut om 5 år.
Dog vi 2012 eller är jag en skön brud i lyxförpackning, bor jag på gatan eller jobbar jag på konsum och har ungar. Då dör jag haha. I wanna be nice bryd in lyxförpackning.
over and out har ett helt arbete jag ska skriva, I natt. Kul. hejdå!

Close up