.

Ibland kan jag inte förstå mig på alla känslor och allt som finns i min kropp i min hjärna hur jag tänker. Ena dagen är jag så säker på allting, andra dagen faller allt bara rakt ner i den där svarta gropen där allt jobbigt under åren lagrats. Den där gropen blir en ryggsäck som jag kommer bära med mig. Jag vet att jag måste bara kunna handskas med den. Jag kan inte bli ett med ryggsäcken, jag måste bära den, den kan inte bära mig.
Jag börjar bli trött på att känna mig som ett ton cement som släpar och släpar runt på den där svarta gropen. Är trött på att vilja känna naglarna mot glas, höra det hemska ljudet. Trött på att vilja vara bland stjärnorna vissa dagar.
Jag önskar bara att jag kunde leva lyckligt precis varje dag. Det går förstås inte, om man ska vara realistisk.
Jag har alltid sätt mig som en reko brud med en hyffsat softistikerad stil utvändigt och invändigt, inga problems liksom. Men fan, jag har insett nu det är så jävla långt ifrån vad jag är. Jag är så jävla lost. Så jävla efter. De finns inget sofistikerat med mig, allt jag gör är att komma sent, hamna efter, festa som jag aldrig mer ska leva, tar chanser hela tiden, sover alldeles för lite, inga bra matvanor, ingenting. Fan vem är jag ens?
En jävla brud i nynäshamn som har tappat greppet. Visserligen vet jag flertal som är riktigt bakom flötet och tappat greppet totalt... där är jag inte. Jag har inte tappat greppet om precis allt. Något jag har som dom saknar är att jag aldrig kan ge upp. Vad jag än tänker, vad jag än säger, hur jag än mår, whatever, så ger jag aldrig upp.. De är bara en spärr i mig som finns där. De e bra antar jag.. Men faaan. Jag vill bara flippa ur, kasta stenar i ett glashus..

Jag blir så jävla trött på att ha någon snedvriden bild av mig själv i andras ögon. Fan jag är ingen bitch, jag är ingen dålig människa. Jag är fan snäll, att de omkring mig mår bra e allt som betyder. Tar hand om såna jag bryr mig om till 100.. Fan jag skulle aldrig göra något med flit som sårar nån annan. Jag vill känna den känslan av att bli älskad, att älska. Se ett leende på en underbar människa. Få en kyss på pannan innan jag somnar. Hålla en underbar människa i handen. Vara glad, skratta och vara bekväm med mina vänner. Vara den jag vill. Faaaan.

När jag skriver de här kommer jag på en grej. Fan allt är inte frid o fröjd hela tiden.... men seriöst.. jag orkar inte med mer skit just nu. Jag vill inte bli sårad. Jag vill bli älskad! Vill att någon ska tycka "shit, hon är vackrast i världen". De finns ingen sån för mig jag lovar.. E så trött på att bli behandlad som en jävla idiot, varför varför varför är det så här ibland. Vet att om några gryningar är allt cool again with me.. Men fortfarande, de här dagarna kommer tillbaka. Då man ältar allt dåligt och jobbigt som någonsin hänt en.
Jag önskar att någon kunde se mig för den jag egentligen är.

Jag vill skriva mer. Jag vill skriva av mig. Shit jag känner jag måste ha ut allting. Jag vill åka ut på ringvägen så som jag och Tm en gång gjorde, ut till stenstrand och bara kasta sten, sten på sten, så dom går sönder.. Se sprickorna i stenarna bildas och hela tiden kasta hårdare mot marken för att de ska gå sönder.. Känna ilskan försvinna med de spillrorna av stenar man ser flyga åt helvete..
Se och höra vågorna slå hårt och våldsamt mot stranden, se de vita skummet samlas vid strandkanten.. höra brisen av vinden som svischar över vågorna. Skrika, slå, banka, stampa, springa, gråta, hulka, känna de onda underlaget när man till slut sätter sig ner över alla jävla förbannade jävla stenar.
Åka hem och gråta hysteriskt, få ut allt. Skrika. Jag kan inte nu.
Jag är instängd, i mitt rum. Helvete jag får ångest av mitt rum. För mycket har hänt här, för mycket lyckliga saker som till slut blev ett helvete det med har utspelats här. Återuppleva. Andas in. Andas ut. Borta. Gone with the fucking wind.
Jag vill vara 13 igen och ovetandes om allt livet har att ge. Shit jag vet livet är så jävla kickass grymt awesome ibland!! Men sen kommer dagar som denna. Snälla snälla gud ge ingen människa i världen såna här dagar någonsin igen. De håller inte. Vad ska jag göra? Slänga mina saker i väggen? Ringa mina vänner och beklaga mig? Nej shit.. kanske man är lite sofistikerad endå.
Jag vill tappa greppet för en dag, bara skrika ut allt, låta det försvinna i evigheten, aldrig mer se det. Vill få ut allt ur den här svarta gropen, den här jävla ryggsäcken. Bort, far åt pipsvängen. Vill kasta iväg. Aldrig mer fånga.

Jag vill tatuera in "No love found, No love lost" -hjärnan motsäger, tänk om du trots allt hittar kärleken någon dag hur ska du göra då? det ser ju helt fucked ut då- Jag säger tatuera in, jag vill inte mer. Tänker aldrig ens se åt någons håll med hjärtats riktning. De e fel, Jag kan inte gå runt och bli sårad, lämnad, krossad.
De e fel

den vinröda färgen på snön
som ett hemskt ljud från 100 olyckliga själar
den svarta gropen inuti
som om man bar runt på 200 tegelstenar
de låtarna som spelas om och om igen
som bara påminner en om de minnena du inte vill minnas
Den själen med ärr
Som jag alltid kommer bära med mig

Undetecknat anna wanqvist